Målvakten som blev ordförande
Stefan Söderlund har haft höga chefsjobb i både Sundsvalls och Göteborgs kommunala organisationer. Nu ska han som ny ordförande leda GIF Sundsvall på ett allsvenskt äventyr.
Hur gick tankarna när du fick frågan om att bli ordförande i en allsvensk fotbollsklubb?
– Det kändes stort för mig och jag blev både glad och smickrad. Det är dock inget jag kastar mig in utan att fundera ett varv, men jag brinner för min hemmaplan och GIF är en viktig del av Sundsvall så i slutänden var det inte svårt att säga ja.
Vilken filosofi har du som ledare?
– I den här rollen går det på ett bredare plan ut på att skapa de bästa förutsättningarna för organisationen att lyckas med sitt arbete. Jag tror på att vara transparent och ärlig och att bjuda in till dialog. Utan att recensera arbete som gjorts tidigare vill jag tillföra ett klimat där samtal med klubbens medlemmar och med intressenter och sponsorer runt klubben skapar stort engagemang.
Vilken relation har du till Giffarna?
– Jag har faktiskt suttit i styrelsen ett par år tidigare, 2006-07 och fick vara med om avancemang upp i Allsvenskan, men när jag fick jobbet som kommundirektör i Sundsvall gick de rollerna inte att kombinera. Därefter har jag varit en trogen supporter.
Vad är din och klubbens största utmaning?
– Det är alltid tufft att vara nykomling, och att kunna leverera på den här nivån med resurserna i balans är en utmaning. Jag gillar hur klubben jobbat med att stabilisera ekonomin och att bli mer professionell i arbetet med egna talanger. Ska vi lyckas på lång sikt måste vi fortsätta på inslagen väg och bygga på de talanger och resurser som finns i regionen.
Din egen idrottskarriär?
– Jag växte upp i Kalix och var målvakt både i fotboll och hockey. Jag var väl för lat för att spela ute. Bäst gick det i fotboll där jag provspelade för Hammarby och deltog på pojk- och juniorlandslagsläger. Efter spel i klubbar i Norrbotten och i dåvarande division 3 som högst satsade jag på studierna och lade som 28-åring handskarna på hyllan.
Ditt bästa fotbollsminne, om du får blanda in all världens fotboll?
– Den 9 december 2002 fyllde sonen Pontus 12 år och jag hade tagit med honom till England för att se Tottenhamn–West Bromwich. Jag hejar visserligen på Liverpool, men den här matchen var jättebra och Tottenham vann med 4–0. Sedan dess hejar Pontus på Tottenham och det blev ett fantastiskt minne för oss båda.
Hur mycket norrbottning är det i dig?
– De ränderna går nog aldrig ur även om jag bott i Sundsvall sedan 1993, och jag följer mina gamla lag, IFK Kalix, Lira BK och Hedens IF. Jag har också en bror, svärmor och svägerska kvar i Kalix, men i övrigt ingen direkt koppling.
Du är vd för Hudiksvallsbostäder och arbetspendlar, hur ser en vanlig dag ut?
– Jag tar 6-tåget söderut och är på jobbet klockan 7. Jobbet som vd innebär många möten varje dag, och det är oftast intressanta möten eftersom bolaget investerar mycket och befinner sig i en spännande fas. Vi ska ge bra hem för bra liv för dom som bor och vill bo i Hudiksvall och byter nu dessutom namn till Glada Hudikhem, en förändring jag tycker är jättebra. Vissa dagar jobbar jag också hemifrån Sundsvall.
Tre år arbetspendlade du också till Göteborg. Vilka perspektiv på Sundsvall har det gett att arbeta på annan ort?
– Att titta på hemorten på distans har stärkt mig i uppfattningen att Sundsvall har alla förutsättningar för att vara en växande och framgångsrik kommun. Det är synd att inte alla plusvärden ger en högre utväxling i tillväxt. En av orsakerna till det är kanske att vi är precis snäppet för litet för att saker ska hända av sig självt. Jämför jag med Göteborg så fanns en kritisk massa av företag, verksamheter och initiativ som gjorde att utveckling bitvis blev ett självspelande piano.
Du har många år bakom dig som kommundirektör i Sundsvall. Hur ska vi få fler att bosätta sig här i regionen?
– Jag tror det är otroligt viktigt att fortsätta med den typ av samverkan som kommit igång i samband med Torsbodaprojektet och industrietablering. Att regionen kan enas kring satsningar på infrastruktur och stora näringslivsfrågor skickar bra signaler. Att stärka bilden av Sundsvall som en universitetsstad gör också skillnad. Ett problem tycker jag är den bild som nu sprids kring regionens sjukvård, den är allt annat än positiv.
Slutligen, hur går det för Giffarna i år?
– Jag tror på laget och organisationen. I fjol gjorde vi en prestation som räckte hela vägen till allsvenskan. Grunden var att alla trodde på sig själva och laget. Även om konkurrensen är hårdare i år så är jag övertygad om att vi spelar allsvenskt också nästa år. Om vi presterar det bästa vi kan som individ och lag och stöttar varandra genom hela organisationen skapar vi den kvalitet som är allsvensk i år och i framtiden.
TEXT: ANDERS LÖVGREN, FOTO: KATARINA LÖVGREN
Namn: Stefan Söderlund
Ålder: 58
Familj: Gift med Annica som han träffade under gymnasietiden. Vuxna barn dottern Emmely med sambon Martin och barnbarnet Melvin, sonen Pontus med sambon Tuva som blir föräldrar i juli.
Bor: Lägenhet på Norra kajen.
Karriär i korthet: Civilingenjör som flyttade till Sundsvall 1993 för att arbeta på Sweco, sedan stadsbyggnadsdirektör och kommundirektör i Sundsvalls kommun, koncernchef för Göteborgs kommunala bolag och vd Hudiksvallsbostäder (nu i kombination med ordförandeskap i GIF Sundsvall).
Äter helst: Raggmunk och fläsk.
Favorit på tv: Frågeprogram typ På Spåret.
Läser: Allt möjligt, just nu After Lives av Abdulrazak Gurnah.
Drömsemester: Var som helst tillsammans med vänner och familj.
Förebild: Min första chef, Frank Hansson på Sweco.
Mer lokal läsning här:
