“Lillis” blev den största baskethjälten

Liliana Rodrigues Nilsson ramlade in i en eld som ettåring i Portugal, hamnade på fosterhem och adopterades som liten flicka till sina föräldrar i Sundsvall.

Hon har klarat tuffa utmaningar i livet och tackar basketen för mycket.

– Basketen betyder allt i dag, här har jag vännerna, tryggheten och glädjen, säger tjejen som i år ska representera Sverige på Special Olympics och nu även utbildar sig till coach.

Liliana Rodrigues Nilsson sätter fart på anfallet i en match mot norska Ammerud. 

Den som ser på matcher med Sundsvalls baskethjältar Blue Heroes, fattar snabbt att nummer 9 i blå tröja är en viktig spelare i laget. Liliana Rodrigues Nilsson, eller “Lillis” som de flesta säger, är inte bara en hårt arbetande lagspelare med fin bollkänsla utan också lagkaptenen som peppar, stöttar, pushar, klappar om och hjälper till.

– Att vara lagkapten är både krävande och roligt. Jag känner mig som allt från psykolog och förälder till kompis och vän. Jag är länken mellan coacherna och laget och det är mig de kommer till när något är fel, säger hon.

Liliana är Blue Heroes äldsta spelare, och som veteran får hon ta extra mycket ansvar. Men det är inte enda anledningen till att hon fått rollen som lagkapten. Livet började inte på det enklaste sättet för henne, men det är erfarenheter hon har användning av i dag.

Tuff start i livet för Liliana

Hon föddes i en mindre ort i Portugal, med två alkoholiserade föräldrar. När hon bara var ett år gammal föll hon från en barnstol in i elden i en öppen spis, och brännskadade sig svårt.

– Min pappa fick tag i mig och doppade ner mig i en vattentunna, vilket räddade mig. Men det blev skador över hela kroppen som jag under barndomen fick operera många gånger, berättar Liliana.

Hennes högra hand var länge som en hopsmält klump, men fungerar i dag efter många ingrepp som gjorts i Sverige. Hon har också fått ta vävnader från andra delar av kroppen och bytt ut skadade delar i ansiktet, bland annat är hennes näsa opererad och hårda och stela ärr har ersatts av mjukare hud.

– När jag var några år gammal fick jag vård i olika omgångar, bland annat för astma, och en gång kom inte mina biologiska föräldrar och hämtade mig så jag blev kvar på sjukhuset i två år. Sedan bodde jag hos fosterföräldrar tills jag var sex år, först hos en elak kvinna som låste in mig ibland och sedan hos ett par som var snälla och tog hand om mig, säger Liliana.

Tanken var hela tiden att hon skulle adopteras bort, en process som präglades av att det i Portugal just då pågick en intensiv debatt kring adoptioner. Många var av uppfattningen att alltför många barn fick nya hem i andra länder.

– Media i Portugal berättade om mig och kom till och med till Sverige för att göra reportage, efter att jag flyttat hit, säger Liliana som till slut fick sin mamma och pappa när hon landade hos Eila och Lars-Olof Nilsson på Alnö i Sundsvall. 

– Jag hade bestämt mig att jag ville komma till dem, jag älskar djur och hade sett en bild på deras katt. Redan innan jag reste från Portugal hade jag planerat hur jag skulle bädda för katten i min säng, säger Liliana och skrattar åt minnet. 

Liliana med sin pappa Lars-Olof på Alnö…

… och här med mamma Eila.

På Alnö började hon på lekskola, och fick för första gången uppleva att hon var annorlunda på grund av sin bakgrund och handikapp orsakat av brännskadorna. Hon blev mobbad av två yngre killar, men allt skulle vändas till vänskap.

– När vi börjat på lågstadiet märkte de först att jag var bra på innebandy. Sedan fick den ena killen diabetes, samtidigt som jag fick epilepsi. Vi blev då mer och mer kompisar, och den andra killen fick fungera som en slags polis och hålla koll på oss om vi behövde hjälp. Det var en viktig erfarenhet för mig. Vi kanske tror att vi är olika, men så behöver det inte vara och vi kan alla hjälpa varandra.

Det visade sig under de tidiga skolåren att Liliana har en lättare utvecklingsstörning och från årskurs 5 gick hon i grundsärskola. På gymnasiet läste hon på hotell- och restaurangprogrammet och tog sedan körkort på en ettårig utbildning i Mellansel. I sju år hade hon jobb i köket på Ängens förskola på Alnö, ett arbete hon trivdes väldigt bra med. Förskolan stängdes, men Liliana är fortfarande anställd av Sundsvalls kommun och jobbar nu på Sundsvalls ridskola i Bergsåker, bland annat med hästskötsel vilket passar henne perfekt då hon som nämnts tidigare älskar djur. 

Sport har under hela livet varit viktigt för detta energiknippe som bland annat åkt skidor och spelat både fotboll och innebandy, innan hon satsade helhjärtat på basket. Från 2006 då hon satte sina första poäng i en korg, har hon varit sporten trogen och blivit något av en ikon inom Blue Heroes, en spelare som med sin fina inställning är en symbol för laget.

Att peppa sina medspelare är en av lagkaptenen Lilianas starka egenskaper. Här samlas laget innan match.

– “Lillis” betyder extremt mycket för oss. Med sitt sätt att vara lagkamrat och ledare är hon en kulturbärare. Hon behandlar alla lika, oavsett vem det gäller, och skulle alla vara som henne vore världen en betydligt bättre plats, säger coachen HG Rådström.

Under intervjun med Liliana medger hon dock också att hon inte alltid varit en spelare som tagit hänsyn och brytt som om andra. 

– För länge sedan fanns andra känslor inom mig och jag kunde göra dumma och oschyssta saker på planen. Jag förstod sedan att det bottnade i ett hat mot mina biologiska föräldrar. Jag insåg att inget blev bättre av det, utan tvärtom hjälpte det att bry sig om andra och göra sitt bästa, säger hon.

Ett tecken på att Liliana hedrar sin portugisiska bakgrund är också att hon behållit efternamnet Rodrigues. Dock vet hon inte mycket om sin biologiska familj annat än att mamman dog tidigt. Vad som hänt med pappan och tre syskon vet hon inte.

– Jag fick den bästa mamman och pappan här i Sundsvall och är mycket glad för hur det blev. Det har inte varit aktuellt att söka efter min första familj, och om jag någon gång bestämmer mig för det vill jag kunna tala portugisiska. Men som sagt, det är inget jag går och tänker på, säger hon.

Efter denna säsong planerar Liliana att dra ner på sin aktiva karriär och bli ledare. Hon utbildar sig för detta, och leder redan i dag basketträningar både inom klubben och ute på grundskolor där hon träffar elever.

I juni ska hon också vara med i det svenska damlaget i basket som kommer till spel i Special Olympics, som avgörs i Berlin.

– Det blir fantastiskt och det ser jag fram emot. Det är ett jätteevenemang med 7 000 deltagare från 190 länder. Från Sverige är vi 70 idrottare i nio olika sporter.

Vi hejar på Liliana “Lillis” Rodrigues Nilsson när hon fortsätter sina äventyr inom basketen.

TEXT: ANDERS LÖVGREN, FOTO: KATARINA LÖVGREN

FAKTA

Namn: Liliana Rodrigues Nilsson.

Ålder: 41.

Bor: Lägenhet i Korsta.

Familj: Singel, mamma Eila och pappa Lars-Olof.

Jobb: Hästskötare.

Bäst på tv: Engelska deckare.

Favoritmat: Kebab med hemgjort bröd.

Fritid: När jag inte tränar basket trivs jag hemma, lagar mat, kollar på nyheter eller spelar basket på play station. Hälsar ofta på hos mina föräldrar och hjälper till med deras höns och ankor.

Framtidsdröm: Att bli coach i Blue Heroes.

Fakta Blue Heroes

Blue Heroes är ett basketlag i Sundsvall med spelare med intellektuella funktionsvariationer. Klubben är en del av KFUM Sundsvall Basket har två lag som tränar tillsammans i Baldershallen och spelar sina matcher i Basketligan Special. 

Mer lokal och aktuell läsning, klicka här: